Gnistskydd och flamskydd är inte samma sak – de står för olika nivåer av skydd mot värmerisker. Gnistskydd är tänkt för mindre värmekällor, medan flamskydd klarar tuffare tag som direkta lågor och riktigt het miljö.
Gnistskydd betyder arbetskläder som skyddar mot små värmekällor – typ gnistor, metallstänk och snabba kontakter med något hett. Materialet är gjort för att inte fatta eld av smågnistor, men det står inte pall för riktiga lågor.
Man ser ofta gnistskyddande kläder vid svetsning eller metallbearbetning, där det flyger metallpartiklar. De här materialen klarar lite värme, men inte mycket mer än så.
Flamskydd är något helt annat. Det handlar om kläder som är testade och certifierade för att stå emot direkta lågor, värmestrålning och smält metall. De ska stoppa flamspridning och självantändning – även om det blir hett länge.
Flamskyddade arbetskläder är ofta gjorda av material som är flamhämmande från början, eller så har de behandlats kemiskt för att bli det. De ska hålla för tester där man mäter hur snabbt elden sprider sig och hur mycket värme som tränger igenom.
Gnistskydd ger dig skydd mot:
Flamskydd skyddar mot:
Gnistskydd klarar ungefär 300°C, men bara under kort tid. Flamskydd tål över 500°C och det under längre perioder.
Flamskyddade kläder testas hårdare – man kollar hur snabbt elden sprider sig, hur mycket värme som går igenom och om materialet håller ihop. Gnistskydd testas mest mot små värmekällor och om de står emot att bli perforerade.
Gnistskydd passar när risken för värme är låg till måttlig:
I miljöer där det inte finns risk för stora flamutbrott räcker det ofta med gnistskydd.
Flamskydd behövs där det är farligare:
Om riskbedömningen visar att det finns fara för direkta lågor måste arbetsgivaren fixa flamskyddade kläder. Det gäller också vid smältugnar, destillationsanläggningar och där det finns öppen eld.
Vissa branscher är extra riskfyllda när det gäller brand, gnistor och hetta. Det är riskbedömningen som avgör vad som krävs för att undvika allvarliga skador.
Petrokemi är en av de branscher där brandrisken alltid är närvarande. På raffinaderier och kemiska anläggningar hanteras brännbara vätskor och gaser varje dag. Arbetarna där utsätts för både explosiva ämnen och höga temperaturer.
Inom stålindustrin är kontakt med smält metall och extrema temperaturer vardag. Gjuterier och stålverk kräver därför högsta nivå av flamskydd. Temperaturen kan lätt gå över 1500 grader.
Sågverk och träförädling är också riskmiljöer – här finns massor av damm som kan antändas på ett ögonblick. Träbearbetning och textilproduktion innebär ofta gnist- och dammrisker.
Elinstallationer kan ge gnistor vid kortslutningar och svetsning. Energisektorn är en blandning av högspänning och brännbara material, vilket gör riskbilden ännu mer komplex.
Svetstekniker är ständigt i kontakt med både gnistor och värme. Skyddskläderna måste klara EN ISO 11611 för att skydda mot stänk och värme. Vid tyngre svetsning krävs Klass 2-certifiering.
Underhåll i industrier innebär ofta jobb nära brännbara material och heta maskiner. Att skära med gasbrännare eller använda vinkelslip ger mycket gnistor – då behövs både gnist- och flamskydd.
Jobbar man med kemikalier i petrokemi krävs skyddskläder som står emot både kemiska ämnen och flammor. Det är ofta höga temperaturer och frätande vätskor inblandade, så kombinerat skydd är nästan ett måste.
Maskinoperatörer i stål- och metallindustrin jobbar nära smältugnar och varmvalsning. Stänk av smält metall kan vara livsfarligt. Här är det full kroppstäckning med flamskyddat material som gäller.
En gnista kan starta en explosion i dammfyllda miljöer, till exempel i träbearbetning. Det räcker med en liten gnista från trasig utrustning för att antända dammet – och då kan det gå fort.
Stänk av smält metall på fel kläder är riktigt farligt. Syntetmaterial smälter och fastnar på huden, vilket förvärrar brännskadorna. Bomull eller andra naturmaterial kan börja brinna och fortsätta brinna även efter att stänket är borta.
I petrokemin är det extra riskabelt om kemikalier läcker och det samtidigt finns gnistor i närheten. Vätskorna antänds lätt av elektriska gnistor eller friktion. Kläder utan flamskydd kan då bli rena brandfällan.
Elfel kan orsaka ljusbågar som antänder saker i närheten. Kortslutningar skapar extrem hetta på nolltid. Kläder utan flamskydd kan börja brinna innan man ens fattar vad som händer.
Portwest
Modaflame Knit FR Long Sleeve T-Shirt
Portwest
PW3 Modaflame Rain+ Hi-Vis Multi-Norm FR Winter Trousers
Portwest
PW3 Modaflame Work Hi-Vis Multi-Norm FR Bib and Brace
Portwest
Portwest
Portwest
Portwest
Bizflame Rain FR Winter Bomber Jacket
Portwest
Bizflame Rain Hi-Vis FR Trousers
Skyddskläder för flamskydd och gnistskydd måste följa särskilda europeiska standarder. Varje standard är framtagen för olika riskscenarier och användningsområden – industri, bygg, hantverk och så vidare.
EN ISO 11612 ställer krav på skyddskläder som ska skydda mot värme och lågor i arbetsmiljöer där det behövs. Den täcker skydd mot konvektiv värme, strålningsvärme, små stänk av smält metall och kortvarig kontakt med lågor.
Kläder enligt den här standarden kan vara ett enda plagg eller flera som bärs tillsammans. De ska täcka kroppen ordentligt – från halsen och ner till handleder och fotleder.
Standarden har olika prestandakoder som visar vad plagget klarar:
EN ISO 11611 beskriver minimikrav för skyddskläder som används vid svetsarbete och liknande risker. Standarden fokuserar på skydd mot små stänk av smält metall, kortvarig kontakt med lågor och strålningsvärme från ljusbågen.
Det finns två prestationsklasser. Klass 2 ger högsta skyddsnivån.
Klass 1 är för enklare svetsarbeten, medan klass 2 behövs vid tunga jobb där riskerna är större.
Skyddskläder enligt EN ISO 11611 måste också uppfylla krav för begränsad flamspridning. Plaggen testas mot svetsrelaterade faror och ska klara prestandarder för varje risktyp.
Standarden tar även upp passform, komfort och ergonomi. Märkningen ska tydligt visa prestationsklass och användningsområde.
EN ISO 14116 gäller material och skyddskläder med begränsad flamspridning vid värme eller lågor. Standarden delar in materialet i tre prestandarder beroende på hur det beter sig vid flamkontakt.
Index 1 betyder att materialet har begränsad flamspridning, men det finns inget krav på att det måste släcka sig själv. Index 2 kräver att materialet självslocknar inom viss tid.
Index 3 har högst krav—snabb självslockning och minimal flamspridning.
Denna standard används ofta som komplement till andra, eller där det finns risk för tillfällig flamkontakt. Den är särskilt relevant för arbetskläder i industrier där gnistor eller mindre lågor kan förekomma.
Skyddskläder enligt EN ISO 14116 är inte för miljöer med intensiv värme eller ständig flamexponering. Vid sådana risker krävs EN ISO 11612 eller EN ISO 11611.
EN 13034 ställer krav på skyddskläder mot flytande kemikalier med begränsad spridning. Den klassas som Typ 6-skydd och skyddar mot lättare kemikaliesprejer och stänk.
Skyddskläder enligt denna standard används ofta tillsammans med flamskyddsstandarder när arbetsmiljön har både kemiska risker och gnist- eller flamrisker.
Detta är vanligt inom petrokemisk industri och kemisk tillverkning.
Standarden definierar krav på materialets kemiska motståndskraft, sömmar och fogar. Plaggen ska täcka kroppen ordentligt och hindra kemikalier från att nå huden.
Typ 6-skyddskläder är inte för arbete med farliga gaser eller vätskor under tryck. Vid högre kemikalierisker behövs andra EN-standarder.
Gnistskyddade och flamskyddade arbetskläder bygger på specialbehandlade material och smart konstruktion för att stoppa antändning och bromsa flamspridning. Skyddet handlar om kemiska och fysiska egenskaper som kickar igång först när plaggen möter värme eller gnistor.
Flamskyddskläder görs av naturliga eller syntetiska fibrer som behandlats med flamhämmande kemikalier. Bomull används ofta som bas eftersom det är mindre brandfarligt än många syntetfibrer.
Polyester blandas ibland in för att öka slitstyrkan. Antistatiska fibrer vävs in för att förhindra statisk elektricitet.
En vanlig materialsammansättning är 75% bomull, 24% polyester och 1% antistatisk fiber.
Konstruktionen följer noggranna riktlinjer för sömmar, fickor och förstärkningar. Alla delar ska ha samma skyddsnivå som huvudmaterialet.
Metallknappar och dragkedjor väljs så att de inte smälter eller leder värme.
Flamskyddade arbetskläder reagerar på värme genom att karbonisera istället för att smälta eller fortsätta brinna. När gnistor träffar tyget bildas en kolyta som stoppar vidare antändning.
Materialen har en självslockningsförmåga – flamman slocknar när värmekällan försvinner. Det är en tydlig skillnad mot vanliga arbetskläder som kan fortsätta brinna.
Ljusbågsskydd ger extra skydd mot elektriska urladdningar. Plaggen certifieras för specifika energinivåer (cal/cm²), vilket visar hur mycket värme materialet klarar.
Skyddet gäller även mot smält metallstänk och svetsloppor, eftersom värmen sprids ut över en större yta.
Flamspridning begränsas genom att tyget bildar en kolbarriär när det utsätts för värme. Det hindrar syre från att nå de brännbara fibrerna under ytan.
Flamhämmande kemikalier i materialet släpper ut gaser som späder ut syret kring flamman. Det skapar en syrefattig miljö där elden får svårt att sprida sig.
Multinormplagg kombinerar flera skyddsegenskaper i samma plagg. De kan uppfylla standarder för synbarhet, flamskydd, svetsning och antistatiska egenskaper på en gång.
Behandlingen av materialet påverkar också hur snabbt flamman sprider sig över ytan. Certifierade flamskyddskläder är testade för att hålla flamspridningshastigheten inom säkra gränser.
Vanliga myter om flamskydd Flamskydd används i många produkter för att fördröja eller hindra antändning. Diskussionen kring deras säkerhet, behov och funktion har dock lett till flera missuppfattningar. För att...
Jesper Adolfsson |
Vad är säkerhetsuppdateringar för elektriker? Säkerhetsuppdateringar för elektriker handlar om att jobba på ett sätt – och med utrustning – som matchar dagens elsäkerhetskrav. Det kan vara tekniska förbättringar, nya...
Jesper Adolfsson |
Värmeskyddande arbetskläder testas mot tre huvudtyper av värmeexponering, med särskilda standardiserade metoder. Testresultaten avgör vilken nivå av skydd plaggen ger mot strålningsvärme, konvektionsvärme och metallstänk.
Strålningsvärme överförs via elektromagnetiska vågor, alltså utan direkt kontakt. Det är vanligt vid ugnar, heta metallytor och öppna lågor där du exponeras för intensiv värme på håll.
Testmetod RHTI mäter hur bra materialet blockerar strålningsvärme. Provet får kontrollerad strålning och tiden till kritisk temperatur på insidan mäts.
Skyddsnivåer anges med B och en siffra:
Ju högre siffra, desto bättre skydd. Plagg med B3-klassning ger betydligt längre exponeringstid innan skada sker.
Konvektionsvärme sprids genom uppvärmda gaser eller luft som rör sig kring arbetaren. Det är vanligt vid industriprocesser med het luft, ånga eller förbränningsgaser.
Testet görs enligt ISO 9151, där materialprover får het luft på sig. Temperaturhöjningen på baksidan mäts.
Resultatet klassas med A och ett värde:
Materialet måste också klara flamspridningstestet för att bli certifierat.
Smält metall från svetsning och gjutning kan ge stänk över 1000°C. Metallpartiklarna är en akut brandrisk om de träffar vanliga textilier.
Testmetoden för metallstänk simulerar arbetsmiljön genom att droppa smält metall på textilprover. Man kollar efter antändning, hålbildning och om det fortsätter brinna.
Klassificeringen använder D och olika nivåer:
| Klass | Motstånd | Typisk användning |
|---|---|---|
| D1 | Grundläggande | Lätt svetsning |
| D2 | Förbättrat | Tung svetsning |
| D3 | Högsta | Gjuteri, metallurgi |
Plagg som klarar testet får inte utveckla hål eller fortsätta brinna efter metallkontakt. Det skyddar mot brännskador och minskar risken att kläder tar eld.
När du väljer specialiserade skyddskläder måste du verkligen fundera över arbetsmiljöns risker, användarens komfort och plaggens hållbarhet. Det är inte alltid helt självklart vad som är bäst – men förståelse för hur olika faktorer påverkar både säkerhet och produktivitet gör valet mycket enklare.
En grundlig riskanalys lägger grunden för valet av rätt skyddskläder. Arbetsmiljön bestämmer vilka hot som faktiskt finns och vilken skyddsnivå man behöver.
Termiska risker kan skilja sig rejält mellan arbetsplatser. Svetsning kräver skydd mot ljusbåge och metallstänk, medan arbete nära öppen låga handlar mer om flamskydd.
Gnistskyddade arbetskläder duger om det bara är frågan om sporadiska gnistor. Men är det höga temperaturer hela tiden? Då måste man ha flamskyddskläder.
Mekaniska påfrestningar är något man måste väga in ihop med det termiska skyddet. Industriarbetare behöver ofta plagg som både är slitstarka och flamskyddade.
Material som aramidfiber är populära – de ger både hållbarhet och värmeskydd, vilket är rätt smidigt.
Kemisk exponering kan förekomma samtidigt som termiska risker. Vissa flamskyddskläder har multinormskydd och täcker flera risker på samma gång.
Detta gör att man slipper flera lager skyddsutrustning, vilket känns rätt praktiskt.
Elektriska risker kräver att skyddskläderna är antistatiska. I ATEX-miljöer måste materialet hantera statisk elektricitet på ett sätt som förhindrar antändning.
Komforten påverkar verkligen hur skyddskläder används och accepteras. Om kläderna är obekväma blir det lätt att de används fel eller inte alls.
Andningsförmåga är superviktigt för arbetskläder som bärs länge. Moderna flamskyddsmaterial kan faktiskt kombinera skydd med fuktavledning.
Dålig ventilation leder snabbt till överhettning och mindre ork – det vet nog de flesta som svettats i fel plagg.
Rörelsefrihet får man inte tumma på, trots skyddskraven. Bra arbetskläder har ergonomiska snitt och förstärkningar där det behövs.
Sömmar och passform bör anpassas efter hur man faktiskt rör sig på jobbet.
Viktfördelning spelar roll för uthålligheten. Lätta material minskar belastningen utan att skyddet blir sämre.
Placeringen av förstärkningar kan också göra stor skillnad för både skydd och komfort.
Klimatanpassning är ett måste när arbetsförhållandena varierar. Lager-på-lager-system gör att man kan anpassa sig efter temperatur och aktivitet.
Ventilationsöppningar och justerbar passform gör plaggen mer flexibla – alltid ett plus.
Prestandan på lång sikt avgör både kostnad och säkerhet. Rätt underhåll är avgörande för att skyddet ska hålla hela livscykeln.
Tvättinstruktioner måste följas noga för att flamskyddet inte ska förstöras. Fel tvättmedel eller för hög temperatur kan faktiskt sabba skyddet för gott.
Industriell tvätt rekommenderas ofta för att det ska bli rätt hanterat.
Slitageindikatorer hjälper användarna att se när det är dags att byta ut plaggen. Markeringar eller färgförändringar visar när skyddsnivån kan vara på väg att försämras.
Regelbundna inspektioner är ett måste för att hålla skyddet intakt.
Reparationsmöjligheter påverkar hur länge kläderna håller ekonomiskt. Kvalitetskläder kan ofta lagas vid mindre skador utan att skyddet försämras.
Det är viktigt att det finns tillgång till originaldelar och godkända reparationsmetoder.
Dokumentation av användning och underhåll stöder säkerhetsrutinerna. Spårbarhet av tvätt och reparationer hjälper till att hålla skyddsstandarden uppe.
Digital dokumentation gör det smidigare att hantera större bestånd.
Olika arbetsmiljöer har egna krav på gnistskydd och flamskydd beroende på vilka risker som finns. Svetsning handlar främst om gnistskydd mot smält metall, medan petrokemi handlar mer om flamskydd mot antändning.
Svetsare och metallarbetare utsätts mest för gnistor och smält metall som lätt kan tränga igenom vanliga tyger. Skyddskläder här måste uppfylla EN ISO 11611, som ställer krav på svetsskydd.
Primära risker:
Kläderna delas in i två skyddsklasser: klass 1 för mindre svetsjobb och klass 2 för tyngre arbeten. Materialet måste förhindra att gnistor fastnar och bränner igenom.
Syntetmaterial som polyester undviks eftersom de smälter mot huden. Bomull, aramidfiber eller specialbehandlade naturmaterial används istället.
Petrokemiindustrin kräver starkt flamskydd enligt EN ISO 11612. Risken för plötsliga antändningar är hög när man jobbar med brännbara vätskor och gaser.
Skyddskläderna måste vara självslocknande och får inte bidra till att flammor sprider sig. Materialet får inte smälta eller droppa vid värmeexponering.
Viktiga specifikationer:
Många petrokemiska anläggningar kräver att all utrustning, inklusive skyddskläder, följer ATEX-direktiven för explosionsfarliga miljöer.
Miljöer med brännbart damm eller explosiva gaser kräver både flamskydd och antistatiska egenskaper. Kläder som laddas med statisk elektricitet kan faktiskt utlösa explosioner.
Här gäller EN 1149 för antistatiska egenskaper och flamskydd enligt EN ISO 14116. Materialet måste kunna avleda statisk elektricitet utan att skyddet försämras.
Kritiska faktorer:
Träindustri, spannmålshantering och kemisk tillverkning är typiska miljöer där dessa kombinerade krav gäller.
Arbetskläder med gnistskydd och flamskydd skiljer sig både i material och skyddsnivå. Certifieringsstandarder och testmetoder varierar beroende på vilka risker plaggen ska skydda mot.
Gnistskydd handlar om att förhindra att små heta partiklar antänder eller skadar plagget. De är gjorda för att klara kortvarig kontakt med gnistor från svetsning eller slipning.
Flamskydd täcker ett bredare skydd mot öppen eld, strålningsvärme och brandexponering. Flamskyddade material självslocknar snabbt när värmekällan tas bort och stoppar flammans spridning.
Materialen skiljer sig rätt mycket mellan dessa skyddstyper. Gnistskydd använder ofta tätare vävningar och speciella beläggningar.
Gnistskyddande material innehåller ibland bomullsblandningar förstärkta med syntetfibrer som polyester eller nylon. Det ger motståndskraft mot heta metallpartiklar.
Flamskyddade tyger bygger på specialbehandlade naturfibrer eller inneboende flamresistenta syntetmaterial. Aramidfiber och modakryl är vanliga eftersom de inte smälter vid hög värme.
Tjockleken på tyget spelar stor roll för båda skyddstyperna. Tunnare material skyddar mindre, medan tjockare ger längre skyddstid mot värme och gnistor.
Svetsare behöver kläder som kombinerar både gnist- och flamskydd. Certifiering enligt EN ISO 11611 visar att plaggen klarar svetsrisker.
Jackor och byxor med förstärkningar på utsatta delar som axlar, armar och knän ger extra skydd. Täta vävningar hindrar gnistor från att nå huden.
För tunga svetsjobb krävs kläder av läder eller specialbehandlad bomull. Vid lättare svetsning funkar flamskyddade bomullsplagg som också ger bra rörelsefrihet.
Flamskyddstester enligt EN ISO 11612 mäter hur materialet står emot kontaktflamma, strålningsvärme och smält metall. Testproverna utsätts för värme och flammor under bestämda tider.
Gnistskyddstester simulerar verkliga arbetsförhållanden och utsätter materialet för heta metallpartiklar av olika storlekar. Resultatet avgör vilken skyddsnivå plaggen klarar.
Alla tester görs av ackrediterade laboratorier som följer europeiska standarder. Man bedömer bland annat glödtid, flammspridning och om det bildas hål i materialet.
Flamskyddade kläder ger ofta ett grundläggande skydd mot gnistor eftersom materialen behandlas för att motstå antändning. Men är det alltid tillräckligt vid riktigt gnistriga jobb? Tveksamt.
Specialiserade gnistskyddskläder har förstärkta ytor och tätare vävning. Det här ger faktiskt bättre motstånd mot att gnistor tränger igenom.
Dessa plagg är gjorda för riskerna som uppstår vid svetsning och metallbearbetning. Det känns tryggare att använda rätt kläder för rätt jobb.
Multinormkläder kombinerar flera skydd i ett och samma plagg. Det kan vara en smart och kostnadseffektiv lösning om man vill täcka flera risker på en gång.
Sådana plagg certifieras enligt flera standarder samtidigt för att täcka olika riskområden.
EN ISO 11612 är standarden för skydd mot värme och flamma i industriella miljöer. Den täcker olika typer av värmehazarder och anger skyddsnivåerna för varje risk.
EN ISO 11611 är däremot specifikt framtagen för svetsning och liknande processer som ger upphov till gnistor och strålningsvärme. Om du jobbar med svetsning är det alltså den märkningen du vill hålla utkik efter.
EN ISO 14116 handlar om material med begränsad flammspridning, vilket kan passa där risken för flammor är låg. IEC 61482-2? Den är viktig för dig som riskerar att utsättas för elektriska ljusbågar och gnistor från sådana händelser.
Informationen på denna sida är endast avsedd som allmän vägledning och ersätter inte tillverkarens instruktioner eller gällande föreskrifter. Workwise garanterar inte att innehållet är korrekt, fullständigt eller aktuellt och ansvarar inte för beslut eller åtgärder som vidtas baserat på denna information. Följ alltid aktuella standarder och tillverkarens anvisningar.